Från livskris till skuldkris

Maria: Mina barn var ju ganska små då fortfarande… jag på något sätt ville ge dem samma sak som de hade haft innan.

Tommy: Det kan hända saker i livet som man inte har varit förberedd på… och det kan mer eller mindre hända vem som helst.

Programledare: När Marias man lämnade henne gick hon in i en depression, men när hon kom tillbaka från den, väcktes en revanschlust. Hon ville visa sig själv och resten av världen att hon kunde klara sig själv, vara fri och oberoende. Detta gällde inte minst hennes egna barn. Maria ville ge dem samma liv som innan skilsmässan. Innan allt brakade samman. Hon ville vad de flesta föräldrar säkert vill, ge sina barn ett fint liv. Den önskan drev henne dock mot över ett decennium i skulder.

Programledare fortsätter: Du lyssnar på Skuldpodden, en podd om att leva med skulder. Det här är kronofogdens podd, Max Landegård heter jag och är programledare. Skilsmässa, bli av med jobbet, livspartnern går bort, man blir sjuk, bolaget som man har haft hela livet går i konkurs. Skulder, kan hända vem som helst eftersom livet sällan blir som man har tänkt sig. Och Maria är inget undantag.

Maria: Det var väl på gång lite innan och det blev ju inte bättre att han träffade en ny kvinna. Eeh och det gjorde ju naturligtvis att jag slungades in i en depression fast, depression inte depression, eeh jag tror att jag var mer ledsen mer än någonting annat. Att det som vi på något sätt hade pratat om att vi ville göra, att det inte blev som vi hade pratat om . Och det blev det som var problemet, för min del. Sedan insåg jag liksom. Ja jag visste ju mycket väl att jag kommer ju att gå, jag kan gå framåt själv. Det har jag gjort tidigare, jag kan göra det nu också… Och mycket riktigt så blev det ju så att jag började leta efter en lägenhet och fick nytt jobb väldigt omgående och sådär så att… Jag visste mycket väl att jag skulle klara det utan honom också.

Programledare: Maria tog sina barn och flyttade till Gävle. Här sitter vi nu i hennes vardagsrum . Sonen är på övervåningen med familjens två hundar. Dottern är i Stockholm och studerar. -

Maria: Min privatekonomi räckte precis då… Att jag kunde betala hyran och sådär, allt det som ingår i ett hushåll. El, internet och så vidare. Sedan hade jag ju en bil också, den fick också betalas och så att det räckte just då. Men jag kunde inte göra stora saker alltså hade bilen gått sönder, hade jag inte kunnat laga den då till exempel.

Programledare: När skilsmässan var ett faktum 2005, ville Maria ge sina barn vad barnen alltid fått under de senaste åren. En semester, det var tänk att bli en fin semester, i tält med allt vad som hör en tältsemester till. Liggunderlag, stormkök, sovsäckar bensin, inträdesbiljetter, glass och utelunch. Men allt detta som de brukade ha med sig på tältsemestern fanns kvar hos Marias förra man. Något behövde göras, men Maria kunde se det framför sig. Hon ville åka iväg. Under flera somrar hade familjen åkt på tältsemester, det behövde bli av. Hon gjorde det för barnen, hon gjorde det för sig själv, men hon hade inte pengarna.

Maria: Mina barn var ju ganska små då fortfarande… Och jag på något sätt ville ge dem samma sak som dem hade haft innan. Till exempel att ut och tälta, åka iväg liksom laga maten i ett stormkök, vakna tidigt på morgonen i ett tält som är lite småkyligt. Allt det där som var lite mysigt. Det ville jag ge dem, och jag insåg att det gick inte, inte nu när jag var ensam. Så att jag kände sedan att jaha ”hur kan jag göra det”, och då tänkte jag ”men jag kan ju faktiskt ta ett lån” och se till att dem får det här… Att vi får igen den här känslan ja men att nu gör vi samma sak, vi gör roliga saker... Så att jag sökte ett lån helt enkelt och… När jag väl sökte det så fick jag det också. Jag tror att det lånet gick på Sextio tusen (60 000) någonting sådant, runt.

Och jag minns så väl när jag fick beskedet att jag får det här lånet, att ”Yippie”, nu kan vi ju köpa det vi behöver till semestern. Eeh och mycket väl så typ en (1) eller två (2) dagar efter så hade jag allt på kontot. Och då, NU - ska vi gå och handla. Så vi köpte allt för vår campingtripp.

Så jag kände, att jag -suckar tungt- tyckte att jag hade råd med det, jag kollade aldrig riktigt. Hade jag kollat det innan så hade jag sett att det här räcker ju inte, Maria. I den här vevan att vilja ge barnen på något sätt det som jag faktiskt… Det som vi alltid hade gjort… Det övervägde på något sätt...och det var det som jag kände, vi kör, lite så.

Programledare: Det var då allt började. Lånet som Maria tagit satte igång något hos henne, men vi återvänder till Maria om ett tag. Tommy Marksén är sektionschef på Kronofogden i Skellefteå. Sedan 2007 har han jobbat med verkställighet vilket innebär att han också arbetat operativt med att driva in skulder.

Tommy: Varför det är så många som belånar sig just nu, är väll en trend tror jag i samhället i stort. Som det var förr, om man tänker våra far- och morföräldrar kanske och tidigare generationer då det varit självklart att man sparar först och köper sedan. Nu lever vi i en annan kultur, där man kanske då istället vill ha det man vill ha och man vill ha det nu. Och att då binder man upp kanske stora delar av sina inkomster på fasta avbetalningar. Något som gör att man plötsligt får mindre inkomster. När det då händer, då har man fortfarande lika mycket som ska betalas varje månad, och då blir det snabbt tufft. Sedan är det ju mer och mer vanligt att vi köper saker på avbetalning. Hushållens skuldsättning har ju till exempel aldrig varit högre än vad den är just nu. Det jag märker det här med att människor ska söka hjälp, för många är det jobbigt att man inte klarar att sköta sin ekonomi och det är något som man gärna vill sköta och klara själv. Vi skulle såklart önska att man tar kontakt med familj eller vänner eller budget- och skuldrådgivare på kommunen eller oss på Kronofogden så fort som möjligt. Då kan man hjälpa till och se vad som finns för alternativ för den här personen. Men också ju tidigare man tar tag i situationen desto större chans finns det att hitta en lösning innan det eskalerar till någon form av ohanterbart skuldberg.

Programledare: Semestern som Maria ville ge sina barn tog familjen till Kramfors, men när dem kom hem väntade en resa som för Maria skulle pågå i över tio (10) år. Skulderna växte snabbt trots att Maria hade heltidsjobb gick inte skulderna att betala av. Hon tog ett nytt lån för att finansiera det förra med. Maria började leva från månad till månad.

Maria: Ja karusellen började i stort sätt efter den här semestern, inte långt efter den kan man väl säga. Det var precis som jag beskrev att man började ta ett nytt lån för att betala det lånet… Och försöka på något sätt kanske komma till en lägre månadsinbetalning, men -kort paus- det funkar inte. Det funkar absolut inte, och det är någonting jag fick erfara ganska omgående för att helt plötsligt… Visst jag kunde ta ett lån, och betala av det gamla lånet. Men då måste det naturligtvis vara högre, men då fungerar inte det heller ibland för att jag behövde pengar och i samband med det så fick jag byta bil för att jag hade ingen bil. Jag bodde lite utanför Gävle så jag måste ju ha en bil för att ta min till jobbet - Så jag fick ta ett lån för bilen. Jag hade en del som jag fick låna av mamma, så jag hade det, sedan köpte jag en bil på avbetalning. Då hade jag bilen på avbetalning och konsumtionslån som jag skulle betala. Jag försökte på båda sätt betala båda på något sätt så jag i alla fall kunde klara mig, men helt plötsligt stod jag där med flera lån som jag skulle betala varje månad. Det blev inte så som jag hade tänkt mig. Att jag kunde ta ett nytt lån för att betala det gamla lånet. Det blev inte så. Min son gick ju på förskolan så det hände ibland att jag inte kunde betala avgiften för att jag inte hade råd att betala in avgiften för honom för förskolan. Men jag tänkte såhär ”dem kommer ju inte kasta ut honom”. Så, så tänkte jag. Nej, det gjorde de inte. Men det började komma inkassobrev… Och flera inkassobrev, och betalningspåminnelser både på det ena och det andra. Det värsta var ju att man ibland måste välja. Ska jag betala av lånet eller ska jag betala in kommunavgiften för förskolan, och ibland valde jag faktiskt att inte betala den och betala av skulden istället.

Programledare: Hur kände du? Vad var det för känslor som fanns inom dig under den här perioden? Barnen är små, de är ibland sjuka, du har jättehöga skulder, behöver låna från din mamma och ibland också vänner.

Maria: Ja alltså det blev ju så, jag fick liksom låna pengar ibland från mamma, min bror, vänner och det var en otroligt stor ångest man hade. Alltså jag hade ont i magen varje gång jag skulle betala räkningarna till exempel, och det var mot slutet av månaden. Och där fick jag ibland sitta, och jag sa ”mamma kom här sätt dig här bredvid mig och håll min hand medan jag betalar räkningarna”. För att jag hade, alltså det var, sådan ångest. Jag hade ont i magen Jag visste att mina pengar skulle inte räcka till.

Och det blev jobbigt, jag betalade allting, det som jag kunde betala, och sedan när jag betalat allting så hade jag kanske bara ett tusen (1000) kronor kvar och det skulle räcka till mat till oss tre. Och till bensin, och till alla andra utgifter. Kläder, allting. Det var en hemsk tid, en hemsk tid. Jag kände mig jätte, jätte, dålig för att jag inte klarade mig själv. Att jag med, med det som jag hade och fick i lön, och jag hade ju jobb. Jag fick ju, jag hade jobb, jag jobbade heltid, att det inte räckte.

En hemsk känsla… jätte, jättejobbig. Än idag när jag tänker på det blir jag väldigt känslosam, när jag tänker på det.

Programledare: Nu ska vi till Karlstad och Ingvor Fahlén. –Musiken upphör- Ingvor är budget- och skuldrådgivare på Karlstads kommun. Hon har jobbat är i femton (15) år. Budget- och skuldrådgivare finns i alla kommuner och är en plats dit du frivilligt kan vända dig för att få hjälp med din ekonomi.

Ingvor: Ibland kan man känna att man jobbar med människor som folk inte tror existerar. Man tror inte att det finns människor som är fattiga, där varje krona blir viktig. Det kan räcka med den där tjugan till fröken till en julblomma som man inte har råd med. Man har inte råd att skicka sina barn på barnkalas för att man inte kan köpa en present. Man har inte råd att följa med på after work eller vad det kan vara. Eller en fika med en kompis. Så… Det är sådant som man inte tror finns. Men det ser vi hela tiden.

Programledare: De flesta som vänder sig till Ingvor och hennes kollegor har ofta gått i flera år utan att ta tag i sin skuldproblematik. En prioritering för Ingvor Fahlén är därför inte att anklaga eller tillrättavisa den som är satt i skuld.

Ingvor: Det är viktigt att få dem att känna att tillit till mig. Det är ändå ett jobb som vi ska göra tillsammans och för att det ska kunna leda någonstans…att det ska bli bra, så krävs det mycket av dem också och att vi jobbar tillsammans. Att de är ärliga, och ibland är det så att det tar ett tag innan det kommer fram kanske att det finns en spelproblematik, eller att man blivit tvingad till att ta lån eller vad det kan vara liksom. Det tar ett tag men det gäller att bygga det där förtroendet så det är total ärlighet. Då är det ju just att inte döma, utan att vara med dem på resan och berätta att de inte är ensamma. Det finns många som är i samma situation. Ofta är det en tröst på något vis. Det de relaterar till är ju ”Lyxfällan” då, ofta. Där är det ju mycket… Där blir de ju arga, där kan de inte förstå hur de har hamnat i det här och de kan vara rädda att de ska bemötas av det, att vi ska bli arga på dem. Det säger de ibland också, ”du blev ju inte arg”. Nej, men jag är här för att hjälpa dig. Vi ska göra den här resan tillsammans. När man närmar sig slutet på att de börjar få kontroll, tittar man tillbaka tillsammans också ”kommer du ihåg hur du mådde första gången”. Se vilken resa du har gjort, och här är du idag. Att man också gör dem påminda om det och är med dem, sedan är det också det där att jag skriver ganska noggranna anteckningar så om är hunden sjuk är det bra att fråga om det nästa gång. Sådana småsaker som gör att man har sett dem och har lyssnat och sådant som betyder mycket för dem.

Programledare: Åren gick. Maria hade efter ett tag ingen. Hon hade lånat pengar av alla nu. Klädföretag, låneinstitut men också släkt, vänner och mamma.

Maria: -Discomusiken upphör- När det väl blev igen att varje månad eller varannan månad kunde jag betala det ena och det andra. Någon gång så gick inte det att upprätthålla. Då kände jag bara ”Nae, nu skiter jag i det här”. ”Nu låter jag allting gå åt helvete, jag kan inte leva på tusen (1000) kronor för tre personer, och alla utgifter som finns i samband med det”. Så jag bara ”Nej, nu räcker det, nu skiter jag i det här och struntar i allting”. Så. Så gjorde jag. När jag väl gjorde det så var det lite så att man släppte taget. Men jag visste mycket väl att när jag väl gör det så skulle och hamna hos Kronofogden, mycket riktigt så gjorde jag det. I och med det så blev det ju utmätning på min lön.

Programledare: Hon behövde också under 10 år säga nej till kärleken.

Maria: Det handlade inte om att inte våga älska någon, det handlade mer om att skulle man träffa någon som man faktiskt har ett riktigt fint förhållande till och sedan tänker vidare. Nästa steg är kanske är att man har ett förhållande, man blir sambos… Det som gjorde att jag inte vågade ta det steget och att faktiskt säga nej till det var att jag faktiskt hade behövt berätta för den här personen att jag har skulder och att jag är hos Kronofogden. Jag vågade faktiskt inte träffa någon under alla de här åren, på grund av det. Skamkänsla att behöva berätta. Det är inte lätt alltså. Men idag kan jag bara känna så här ”ja, det kanske var många år som gick till spillo på något sätt, jag var 10 år yngre än vad jag är idag, men äh. Kärleken kan komma ändå.

Programledare: Många med skulder känner mycket skam. Tommy Marksén på Kronofogden i Skellefteå igen.

Tommy: Vi har skuldsatta från alla olika åldersgrupper, alla olika utbildningsbakgrunder och inkomstnivåer. Det kan hända saker i livet som man inte har varit förberedd på. Det kan mer eller mindre hända vem som helst.

Programledare: Men om man tittar i den andra vågskålen, så finns det ju samtidigt borgenärerna. Alltså dem som behöver få betalt. Hur arbetar Kronofogden för att säkerställa att dem som har rätt till att få sina pengar faktiskt också får det?

Tommy: Det är där vår uppgift som den här opartiska mellanhanden kommer in mellan den som ska betala och den som ska få betalt. Det kan vara småföretagaren som inte har fått betalt för sitt utförda jobb eller ett separerat par där ena föräldern inte får de underhåll de har rätt till. Då finns ju vi där som den opartiska mellanhanden som försöker se till att allt går rätt till och att bådas intressen tas tillvara. Finns det då till exempel utmätningsbar egendom så utmäter vi det och skickar det värdet som det inbringar till den som ska få betalt. Men det finns ju såklart också dem situationer där personer är väldigt högt skuldsatta, de har inga utmätningsbara tillgångar och då finns det ju tyvärr ingenting vi kan förmedla till den som vill får betalt. Där kan jag väl ha några medskick till privatpersoner eller företag, som står i färd att sluta något avtal eller kontrakt eller något liknande. Man kan ju kontakta Kronofogden och kontrollera om man har ett personnummer eller organisationsnummer för att se om personen som man kanske ska låna ut pengar till eller hyra ut en fastighet till eller göra ett stort jobb hos. Då kan man ju kolla om personen har några skulder eller några betalningsföreläggande hos oss, så att man liksom kan agera lite i förväg så man inte plötsligt har gjort jobbet till någon som har massa, en miljon i skuld, till exempel. Men om man redan har, om man redan står inför det faktum att man redan har en faktura som är obetald, så då är vårt första tips alltid att kontakta personen och se om man kan hitta en lösning. En avbetalningsplan eller delbetalning eller likande. Om inte det ger något resultat kan man kontakta oss på Kronofogden för att se om personen är skuldsatt eller också då få information om hur man kan få hjälp att fastställa skulden och få hjälp av oss att försöka driva in den.

Programledare: Maria hade gått i tio (10) år med skulder. Kronofogden hade knackat på hennes dörr utan att hon hade öppnat. Oöppnade räkningar trängdes i skåp och lådor. Men så en dag, eller rättare sagt under en lång sömnlös natt, så hände något.

Maria: Jag gick omkring med en klump i magen hela tiden för jag var också väldigt rädd för att folk skulle få reda på det här. Det var så skambelagt för min del. Alltså jag kände en så stor skuld och skam att ha hamnat där hos Kronofogden. Det var som en ryggsäck som jag hade på mig hela tiden. Jag gick och jag kunde inte andas. Jag kände en dag såhär, nej, jag har för mig att jag till och med en hel natt inte kunde sova och sedan bestämde jag mig. Nu, NU går du till en skuldrådgivare och tar hjälp av dem. Vad kan bli värre än vad det redan är. Det kan inte bli värre. Och när jag väl satt där och tog med mig alla papper, säger personen till mig – ”jag tror du är en jättebra kandidat att faktiskt få skuldsanering, så vi gör en ansökan nu”. Jag bara satt och grät i hans stol. Det var så, SÅ skönt. Det var precis som om jag kunde andas igen. Den här ryggsäcken fullt med stenar, med alla känslorna jag hade burit med mig, den bara började lätta. Precis som om jag började packa ur, lämnade den på kontoret, där lämnade jag allting. Alla dem där stenarna, de låg kvar. Bildlikt sagt då. När jag gick därifrån kände jag mig redan lättare, bara där kände jag mig lättare. Nu har jag tagit det första steget, och det visade sig att det var det rätta steget.

Programledare: Tillbaka till Ingvor Fahlén på Karlstad kommun. När hon tar emot personer med skulder ser det ofta ut på samma sätt i början. En kartläggning inleds, här får personen berätta sin historia och vad de vill ha hjälp med. Och de måste öppna breven. Alla kuvert med räkningar från Inkasso och Kronofogden ska nu öppnas. För många är det svårt. Vissa har inte öppnat sina brev på flera år. Andra har slängt alltihopa. Men enligt Ingvor så vill alla i slutändan, utan undantag, medverka till att jobba av sina skulder och ett samarbete inleds.

Ingvor: Det är oftast någonting som händer i livet som gör att man hamnar där. Det kan vara en skilsmässa, det kan vara ett dödsfall, det kan vara en lång sjukskrivning, det kan vara någon som får sjukersättning. Det kan vara att man säljer sitt hus med förlust… Det kan vara ett företag som går omkull. Man försöker så gott man kan under en tid, men mår ju sämre och sämre när man ser att det här inte går. Man ser också hur det kommer att drabba barnen kanske, det är oftast det värsta. Att man inte ska kunna ge sina barn det man tror att andra får. Ju sämre man mår desto kortsiktigare tänker man. Någon som har skulder och också då kanske har hamnat hos Kronofogden, så får det ju ekonomiska konsekvenser förstås. Man blir väldigt låst… I att man inte kan hyra en lägenhet, man kan inte teckna ett el abonnemang, man kan inte teckna ett telefonabonnemang, man kan inte hyra en kärra på Shell och det sociala då förstås med ensamhet att man stängs ute liksom från sociala sammanhang för att man inte har råd att vara med... För att allting kostar. Och blir man hembjuden till någon så ska man bjuda tillbaka, och då är det lättare att tacka nej. För då behöver man inte det. Eller att man är hos någon och nu bjöd den på vin, då måste jag också göra det nästa gång. Hur ska jag klara det… Sedan till slut så, så kommer det till en punkt när det inte spelar någon roll. Det är nu, nu får det bära eller brista. Jag gör vad som helst nu. Det gör inget hur många som får veta detta eller så. Jag måste få hjälp… Och det är i det skedet de kommer till oss då ofta. De har dålig koll på hur stora skulderna är just eftersom de ökar så. Den är ju alltid större än vad de tror.

Programledare: Efter att Maria träffat budget- och skuldrådgivaren ansökte hon om skuldsanering hos Kronofogden och hon blev beviljad.

Maria: Ja, jag tror att det ögonblicket är precis som när man frågar ”var var du när 9/11 hände?”, ungefär den känslan var det för mig också. Jag vet mycket väl att jag blev uppringd av Kronofogden. Så jag fick gå undan och satte mig i ett rum och stängde dörren. Då säger personen då att jag hade fått skuldsanering. Och jag bara satt och grät. Jag bara satt och grät. Jag visste att det här har ett slut.

Programledare: Idag har Maria bytt jobb. Hon har en högre lön och möjlighet att inte bara betala sina räkningar, utan också kunna spara pengar till semestern.

Maria: Ja nästa semester som jag vill ta med mig barnen på, då det är till Gran Canaria. Det… Och det har ju mycket att göra med att för det första pratar de ju spanska– så att det var ju inga problem att bo där jag pratar ju själv spanska. Och att det är fint väder och att jag faktiskt kan… Jag har råd idag utan att ta något lån. Jag har råd. Bara spara på.

Programledare: Det kommer stunder i livet då vi nog alla önskar att vi kunnat använda en tidsmaskin. Om Maria hade kunnat använda sin tidsmaskin, och kunnat åka tillbaka och prata med sig själv. Då vet hon vad hon skulle ha sagt.

Maria: Jag skulle nog säga till mig själv att barnen klarar sig också utan en sådan semester. Det bästa är ju att du är närvarande… Det hade jag nog sagt till mig själv om jag hade haft tillgång till det. Att jag står inför mig själv. Men… Sedan också att faktiskt tala om för mig själv, ”vet du vad, det går faktiskt inte att låna sig skuldfri.” Det funkar inte. Det är bara en dröm.

Programledare: Vill du ta kontakt med en budget- och skuldrådgivare i din kommun, kom ihåg att rådgivningen är kostnadsfri och att du får vara anonym. Har du frågor eller funderingar om skulder, kanske för dig själv eller för någon som står dig nära. Gå in på Kronofogden.se, där finns mycket nödvändig och nyttig information både för dig som har skulder, för dig som behöver få betalt och du som vill informera någon annan om skulder och ekonomi. Du vet väl att det finns fler avsnitt av Skuldpodden? Om Tomi som växte upp med en skuldsatt mamma eller om Lukas vars liv vändes upp och ner när han spelade för mycket. Skuldpodden produceras av Storstad mediaproduktion på uppdrag av Kronofogden. Tack för att du har lyssnat. Vi hörs.