Växa upp med skuldsatta föräldrar

Tomi: Jag la alltid min veckopeng där, för att jag visste på något sätt att mamma i slutet av månaden har vi inga pengar. Och då behöver mamma låna pengar för att vi ska ha mat.

Annika: Jag tror att det är jätteviktigt att redan när barnen är relativt små, att förklara för barnen att eeh ”saker och ting är inte gratis.”

Maria: Jag kan uppleva att barn i ekonomisk utsatthet behöver ta ett ansvar och tänka sig för. Man hjälper till att leta efter tomflaskor, man letar efter extrapriser i butiken, äta mindre och sådana saker.

Programledare: I det här avsnittet handlar det om barn som växt upp med skuldsatta föräldrar. Hur påverkar det barnen? Kan vi sätta oss in i hur föräldrarna tänker? Och hur ser det ut för de människor som varit med om det? Du lyssnar på Skuldpodden och det här är Kronofogdens podd. Max Landegård heter jag och är programledare.

På 90-talet fanns inte många mobiltelefoner, istället hade dem flesta av oss hemtelefon. En sådan med tråd du vet som sitter fast i väggen. Om du slog numret ”08-742 8091” så kom du till en liten familj på Bollmorabacken i Tyresö. Dit hade Tomi och hans bror precis flyttat med sin mor efter skilsmässan från pappa.

Tomi: Eeh jag tror att mina föräldrar är otroligt olika och alltid egentligen varit, och jag tror att det bara kokade över. Min pappa är otroligt rastlös och min mamma är en väldigt sökande person. Jag tror att hon ville någonting annat. Jag tror att, jag brukar säga att, pappa brukar säga att hans ord, att ”mamma pratade med någon spå dam eller någonting att det vad dags att gå vidare”. Och det, jag tror att det är väldigt typiskt min mor.

Programledare: Den lilla familjen trivdes på Bollmorabacken.

Tomi: Mamma kunde, även om vi hade rätt knapert så kunde mamma liksom ”Vad vill ni äta”. Jag ville äta blodpudding och min bror ville äta ärtsoppa, då kunde hon göra både och för att hon kunde liksom inte hantera konflikten att ”nej men idag blir det köttfärssås”.

Programledare: De bodde på en halv trappa och baksida som vette ut mot gården var grön och lummig. Där planterade bröderna en lönn, för att de ville se någonting växa. Samtidigt fanns där en sak som skavde.

Tomi: Det har alltid tilltalat henne enormt att livet inte kan vara sådär enkelt, eller svårt för den delen. Enkelt i den andliga bemärkelsen, att det måste finnas någonting mer. Så det finns ett väldigt sökande beteende hos henne och det kanske talar för vissa av dem här männen som har kommit in i våra liv. Det är inte så att det kommer in en Anders, en helt normal snubbe bara, som tjänar en dräglig månadslön och sedan åker man till Gran Canaria. Utan det har alltid blivit någonting mer.

Programledare: Mamma hade sekreterarjobb och kunde vara borta under längre perioder. Mor och far föräldrar stöttade så mycket dem kunde förmå, på avstånd, men pengarna räckte inte till.

Tomi: Min veckopeng lade jag alltid under den understa lådan i min skrivbordshurts. Jag lade alltid min veckopeng där för att jag visste på något sätt att mamma, i slutet av månaden, har vi inga pengar. Och då behöver mamma låna pengar för att vi ska ha råd med mat. Jag tror att det fanns liksom inbyggt i mig att jag måste se till att, såklart köpte man lite smågodis och sådär, men jag hade alltid jag hade nog rätt mycket pengar undanstoppat. Och… Det var nog.. Jag tror att det liksom hänger kvar i mig än. Det är, jag måste ha pengar. Så att det finns i slutet av månaden.

Barnröst: Det finns sjukt många saker man kan göra på sommarlovet. Man blir snurrig bara man tänker på det. Men jag ska göra ingenting. Vi ska inte åka någonstans på hela sommaren säger pappa. Vi har inga pengar. Men det gör väl inget, förutom att inga av mina kompisar är hemma.

Fler än 180 000 barn växer upp i familjer där minst en förälder har skulder, eller en pågående skuldsanering hos Kronofogden. Det är mer än vart tolvte barn. Barnens rätt i samhället, BRIS, samarbetar med kronofogden. Ljudet du precis hörde kommer ifrån en av filmerna som organisationerna har tagit fram tillsammans. Maria Angsell har under sina år på BRIS tagit emot hundratals samtal. Vad vet hon om barn med föräldrar som har skulder?

Programledare: När ni får samtal från barn som lever i familjer där pengarna inte räcker till, hur kan samtalen se ut då?

Maria: Ja då handlar det ju ofta om att konsekvenserna för barn om när pengarna inte räcker till i familjen helt enkelt. Hur det blir för barnet. Och det kan ju både vara, handla om praktiska konsekvenser men också känslomässiga.

Programledare: Vad kan det vara för praktiska och känslomässiga konsekvenser?

Maria: Det vi kan se är ju att det finns en oro hos dem här barnen. En oro för att pengarna inte ska räcka, en oro för att det inte ska finnas pengar att köpa mat. Ofta kopplat till boende, att det inte ska finnas pengar till att betala hyra och så vidare. Men det kan ju också vara kostnader som mer förknippade med barnets vardag och fritid. Att inte ha råd att göra sådant som man skulle vilja göra. Att inte ha råd att köpa grejer som man skulle vilja ha för att kompisar har det.

Programledare: Tomi gick i skola i Tyresö och spelade handboll. För er som inte varit i Tyresö var det då, som det är idag. Tomi bodde i Bollmora, miljonprogrammen. Tyresö har också villaområden med spatiösa verandor och havsutsikt. Han var däremot klasslös, lagfokuserad och förbrödrande. Tills en dag. När du skulle slå numret till den lilla familjen på Bollmorabacken, så var numret avstängt. Mamma hade inte betalat, hon hade fått en prick i registret. Då kunde hon inte teckna ett nytt telefonabonnemang.

Tomi: Mamma träffade, jag tror, att det var en man som hade ett stort hus i Linköping av alla ställen. Jag tror att det är den här mannen, det kan lika väl vara någon annan man, som då tar ett lån ihop med henne som borgensman. Men kan ju då aldrig betala tillbaka det här lånet, vilket leder till att mamma hamnar hos Kronofogden.

Programledare: Mamma hade inte betalat telefonräkningen. Och på den här tiden, en tid utan mobiltelefoner eller kontantkort, så innebär också det att hon inte får teckna ett nytt abonnemang. Familjen stod utan telefonnummer och parallellt hade Tomi, som då fyllt tolv (12) år, börjat spela handboll. På handbollen skickades laglistor ut till alla föräldrar. Laglistor som innehöll namn på barnen, föräldrarna, adresser och även telefonnummer. Men den här säsongen var telefonfältet blankt hos en spelare. Och det var Tomi.

Tomi: Man skämdes ju. Och sedan var det ju, jag kommer ihåg att det var någon som frågade också ”varför har ni inte ett telefonnummer?”. Jag kommer inte ens ihåg hur jag tråcklade mig ur det svaret att, om jag sa att ”nej men det är superhemligt ” eller nae men… alltså det var på den nivån att man inte vill förklara. Idag hade jag kunnat vara hipster bara, äh nä men jag vill leva mitt liv såhär. Men, men jag tror att då var det verkligen väldigt påtagligt. Det blev väldigt svårförklarat. Ja, så nej jag tror, att väldigt pinsamt var det.

Programledare: Det blev starten på en resa som skulle bli värre. Men vi återvänder till Bollmorabacken om ett litet tag. Nu ska vi till Gotland. Här, I Visby jobbar Krono inspektör Annika Jacobsson. Det är hennes uppdrag att besöka personer som har skulder hos Kronofogden. Att vara kronoinspektör skulle man kunna säga är att vara en neutral mellanhand mellan den som vill få betalt och den som har en skuld. I sitt arbete har Annika också mött flera barn. Hur ser hennes förhållningssätt ut till barn när hon möter de i jobbet?

Vilken typ utan fokus skulle du säga att du själv har i ett möte med ett barn i din yrkesroll?

Annika: Ja fokus är ju att… Inte oroa barnet eller väcka rädsla hos ett barn om jag träffar på dem ute på till exempel en förrättning eller ute i samhället, utan att hela tiden vara snäll och vänlig, använda lätta ord så de förstår liksom att det är ingenting konstigt, det är ingenting farligt. Du behöver inte vara orolig utan här kommer en människa som vill prata med mamma eller pappa helt enkelt.

Programledare: Hur brukar du bli bemött? Av barn och just den familjekonstellationen. Hur kan det se ut?

Annika: Ja ofta så försöker vi ju… Komma en tid när barnet inte är hemma. De kanske är på förskolan eller de är i skolan, klassrummet hos lärarna och så vidare. Men ibland är det ju så att barnen är hemma. Och det första, i alla fall jag brukar tänka på, det är att titta på föräldrarna ”vill du att vi går åt sidan, vet dina barn om vad som händer, vad ska vi ta hänsyn till, hur mycket vem dem?” Så att vi lägger mycket på föräldern för att liksom checka av, ska vi börja prata eller ska vi gå undan.

Programledare: Hur tycker du att man som vuxen ska prata med barn generellt om ekonomi och skulder, hur går dina tankar där?

Annika: Jag tror att det är jätteviktigt att redan när barnen är relativt små, att förklara för barnen att saker och ting inte är gratis. Att man bara har begränsat antal pengar varje månad om man då har månadslön eller om man har två veckolön då på två veckor. Och förklara för barn att man måste ha en balans i att det som går ut måste också vara det som måste komma in. Och det tror jag barn är väldigt duktiga på att förstå om man börjar med lätta saker. En klubba kostar två kronor, det räcker inte med en krona utan du måste lägga till en till. Sedan tror jag att veckopeng är jätteviktigt. Eller mycket sådana spel när man tjänat coins och sådana grejer. Det tror jag är jätteviktigt för så ser man att jag inte kan köpa på Minecraft att jag inte kan köpa en gris för 200 coins om jag bara har 100 coins, utan då måste jag ju tjäna pengar för att betala min gris annars kan jag inte bygga upp min bondgård eller vad vi nu gör för någonting. Och det är ju samma med veckopeng, att man får en veckopeng och den skall räcka till vissa saker, säg till godis eller tidningar eller vad det nu än är för någonting. Man lär sig att ska man ha någonting som kostar mer än veckopengen så måste man spara en veckopeng för att kunna skaffa den där prylen som man så gärna vill ha.

Barnröst: Det fanns ingenting roligare i hela världen, jag älskade fotboll. Ja sa till dem andra i laget att det fanns roligare saker att göra, än att sparka på en boll. Men egentligen slutade jag i laget för att det var för dyrt. Vi har inte så mycket pengar. Vi kanske skulle ha haft det om jag slutade tidigare.

Programledare: Maria Angsell på BRIS igen.

Maria: Det man får när man är barn om man hör av sig till BRIS, det är en kurator. Som kommer att hjälpa barnet att sätta ord på känslor och tankar och frågor. Och ta det därifrån. Samtalsstöd det är ju det man får i första hand hos BRIS. Sedan kan vi också uppmana eller uppmuntra barnet att prata med andra som barnet har omkring sig. Att prata med sin förälder om det känns möjligt eller andra vuxna som finns runt barnet för att få ett fortsatt stöd.

Programledare: Hur ska man som vuxen prata med barn om ekonomi och skulder?

Maria: Om man är förälder i en familj som har svårt att få pengarna att räcka till, så tror jag det kan vara bra att vara medveten om att barn också är medvetna om det och barn ofta tar det här ansvaret…och eftersom vi vet att barn ibland, eller ofta undviker, att belasta sina föräldrar kanske både genom att avstå från att fråga eller be om grejer. Men också kanske genom att inte prata om, alltså jobbiga känslor kopplande till det här. Barnen blir ofta lite tysta med sitt ansvar. Det tycker jag man ska tänka på som förälder att prata om det ändå. Alltså det som är ett bekymmer i familjen det kommer barn att känna av, och det är bättre att prata om det än att vara tyst. Sedan tänker jag att det är viktigt som förälder att ändå vara noga med att visa att det är jag som är vuxen som tar hand om ansvaret för vår ekonomi, det behöver inte du göra. Prata om det som känns och prata om det du tänker.

Programledare: När året är 1996 försvinner Tomis hemtelefonnummer på Bollmorabacken i Tyresö. Alla kamrater på handbollen får reda på det. Mammans ekonomi är knapp och hela familjen känner av det. Hon har skulder och drömmer om ett annat liv. De åker till mormor och morfar i Finland över sommaren och då inträffar något oväntat när Tomi – brodern och deras mamma ska åka hem igen och det händer på Finlandsbåten.

Tomi: Hon ger oss eller trycker bara en hundralapp i handen och är såhär ”Jag har träffat en man.”

Tomi: Så vi bor i ett höghusområde i en trea, rätt sunkigt. Och han lämnar bara sitt hus vind för våg, med poolen och allt, och intalar mamma att hon kan säga upp sig, de ska starta ett företag. Det är liksom påkostat, vi har jättefina hotellfrukost hemma. Vi har ju kompisar som kommer hem till oss på morgonen bara för att uppleva det här. Att få riktig frukost, att han står där och kockar och har juice på bordet. Det finns som en linje i min barndom och där på något sätt vänder allting till något ytterst märkligt bara. Kärleken i hennes liv har klivit in och vi har fått en grandios, ny pappa. Han var otroligt givmild och mot oss också, vi blev ju som hans barn. Jag tror att min bror aldrig riktigt kanske tog emot honom, jag tror at jag var mycket mer öppen.

Tomi: Det är mycket som händer den här tiden och i det får han plötsligt för sig att de ska flytta till Spanien. Så jag kanske går i sjuan. Mamma säger så här att nu är det så här att jag och min stora kärlek vi ska flytta till Teneriffa och han har någon slags affärskontakt där och vi kommer driva företag och bli rika. Det här var alltså alltid bli rika. Och…Från ena dagen till den andra så flyttar min pappa hem till oss och vi har ju liksom haft en sådan varannan helg var tredje, var fjärde helg relation med honom. Det blev bara plötsligt att mamma hoppar in i bilen och pappa kliver in i våra liv igen, på heltid. Så det var också lite sådär, kanske ingenting man säger i skolan på högstadiet, ”min mamma drog nu.”

Programledare: Tillbaka till Gotland och Annika Jakobsson på Kronofogden i Visby.

Programledare: Hur ofta träffar du barn i ditt arbete på ett år?

Annika: På ett år… Ja det är faktiskt inte så ofta. Många föräldrar tar ju sitt ansvar och ser till att barnen är på förskolan eller hos en kompis eller att mamman eller pappan är iväg med barnet eller skickar ut dem i trädgården, ”gå ut och gunga en liten stund, mamma eller pappa kommer snart.”

Programledare: Kan det hända att du får frågor från barnen?

Annika: Ja absolut! Visst är det det. Ibland är det ju så, vilket alla föräldrar vet att ungarna springer till dörrarna och öppnar innan man ens hunnit säga halv sju liksom och så står det en främmande tant där och frågar efter mamma och pappa och undrar vem är du? Och då brukar jag bara skratta lite och ”jaa Annika heter jag, har du mamma eller pappa inne? Det är de jag vill träffa.” ”Aa” säger de och sedan glider de vidare. En del föräldrar som till exempel har utmätning undrar ju hur de ska finansiera barnens fritidsaktiviteter, hur man ska göra med extra förbehåll om barnen kanske behöver extra vård eller att man jaa det kan ju vara psykiska barnsjukdomar eller fysiska barnsjukdomar och då kan man ju ansöka. Vi bedömer ju från fall till fall om det behövs ett extra förbehåll för ett barns normala liv om man säger så. Fritidsaktiviteter är ju en svårare sak att säga hur man ska finansiera den delen, men där är ju det den vuxnas ansvar, det måste man ju komma ihåg. Det är ju föräldrarna som är ansvariga för ekonomin, det är inte barnen.

Programledare: Under Tomis uppväxtår får familjen i Tyresö besök av både Polis och Kronofogden.

Tomi: Då jag ska gå och skriva fysikprov på morgonen och det knackar. Tänker väl inte så mycket mer på det och där står det två poliser och frågar har du din mamma här? I det här så underrättas då mamma att hennes stora kärlek är nu misstänkt för ekobrott och är efterlyst för någonting nere i Göteborg. Det är svårt att hålla isär. Så vi har haft liksom polisbesök rätt ofta egentligen. Jag tror inte det är normalt. Vi kanske haft polisbesök 8 gånger över min barndom fram tills jag var 18. Stor del har ju varit då mammas stora kärlek och hans liksom ekonomiska förehavanden, men även liksom att det har varit bråk i hemmet med andra män. Och annan anledning så är det ju jag… Minns minnesbild är att jag står i hallen och släpper in polisen… Kronofogden kunde komma upp väldigt anspråkslöst… Fråga efter mamma. Någon gång fick de ta bilen. Även om bilarna på den tiden inte var värda så mycket och speciellt de som var skrivna på mamma liksom. Det var en del i ens liv på något sätt att det fanns människor som kunde komma hem till oss och vara så där. Jaha liksom. Hu- hur- hur går det med den här skulden. Så det var ändå väldigt trevlig ton, som jag upplever.

Barnröst: Jag visste att det var Selmas tur att komma hem till mig. Jag har varit hemma hos henne minst 10 gånger. Selma har ett eget rum där man kan vara ifred, spela eller kolla på film. Hos mig finns ingen plats att hitta på grejer. Jag vill inte att Selma ska se hur jag bor. Jag har inte råd med egna rum därför sa jag till Selma att hon inte fick komma hem till mig. Jag hoppas att vi är kompisar ändå.

Programledare: Marie Angsell på BRIS igen. Hon tycker det är viktigt att inte dra förhastade slutsatser om de föräldrar som sätter sig i skuld.

Maria: När föräldrar sätter sig i skuld genom att ta lån som de inte klarar av betala till exempel och så kan man inte utgå ifrån att det alltid är slarv av föräldrar utan att det kan faktiskt finnas en omsorg i det.

Programledare: Annika Jakobsson vid Kronofogden på Gotland håller med.

Annika: Det finns säkert i samhället fördomar som ligger kvar sedan gammalt att alla som är hos Kronofogden de är riktiga slarvmajor och slarvpellar. Det är inte alls säkert att det är sant. Många gånger så tror jag att man kanske har valt… Självvalt som förälder att skicka barn på sommarlov eller läger eller vad man gjort och sedan inte ha betalat sina krediter istället då. Just av omsorg av barnet, att man vill vara en god förälder. Man vill inte att barnet ska känna sig utanför och då hamnar de hos Kronofogden. Sedan blir det som ett ekorrhjul, och jag tror att man ska komma ihåg att bara för att man har ekonomiska bekymmer så är man absolut inte en dålig förälder. Det är liksom inte… Det går inte hand i hand. Man kan vara en betydligt suverän förälder och ändå ha ekonomiska bekymmer. Precis som man kan ha god ekonomi och vara en mindre bra förälder.

Programledare: Efter att Tomis mamma försvunnit till Kanarieöarna flyttade hans biologiska pappa in med bröderna i lägenheten på Bollmorabacken.

Tomi: Och det första som händer är då att pappa sätter faktiskt upp ett nytt hemtelefonnummer och vi är ”on the grid” igen. Fram till det så har också pappa fixat varsin mobiltelefon till mig och min bror, varsin Motorola. Så vi är liksom ändå… Då blir vi mer socialt… Och vi är väl de ända i min klass som har en telefon. Det var bara… Och det var verkligen sådan där med lucka liksom stor och antenn som man drog ut och pappa hade en NMT (nordisk mobiltelefonsystem) innan det så det här var liksom tidig GSM-telefon. Så det var ju otroligt liksom att plötsligt var vi påkopplade igen. Och… Om mamma var borta bara. Vi såg inte henne på kanske ett år… Också otroligt märkligt. Från att ha levt med någon och verkligen varit ”det är vi och mamma” tills att mamma flyttade bara. Så ae… Återigen, lite det här grandiosa. Jag tror inte ens att vi tänkte någonsin att vi åker och hälsar på. Det var liksom inte ens… Jag vet inte om det var uttalat eller var det bara… Vi åkte aldrig och hälsade… Utan vårt liv fortsatte. Det första pappan gjorde var också att jag och min bror fick varsitt rum, han flyttade in i förrådet. Det tyckte han… Det är väl min pappa i ett nötskal, han… I hans värld gick vi först. Han såg till at vi åt först, sedan satte hans sig själv och åt det som var kvar. Det är verkligen min pappa i ett nötskal. Det var viktigare att vi hade varsitt rum. Han kunde bo i en skrubb liksom. Ae, han bodde bokstavligt talat i ett förråd utan fönster… För att vi skulle ha det bra.

Programledare: Tomi är vuxen nu. Han har fru och 4 barn. Ett bra jobb och god ekonomi och ett eget hemtelefonnummer. Under alla år var Tomis mamma skuldsatt. Många gånger för affärer och företag som gått omkull. För fem år sedan ringde Tomi upp Kronofogden och inkassobolag. Han hade bestämt sig för att betala av sin mammas skuld.

Tomi: Jag har funderat på det där länge… Och känt liksom, vad kan jag göra? För att det ska bli… Liksom bättre för mamma.

Programledare: Hur lång tid tog det för att betala av den? Din mammas skuld?

Tomi: Det tog ett år.

Programledare: Varför gjorde du det?

Tomi: Jag kände att… Jag kände att… Om min mormor och morfar går bort så ska inte deras… Det de har sparat ihop… De pengarna ska inte gå till mammas stora kärleks skuld. Även om min mamma hade stor del i det så kändes det fel att mormor och morfar skulle betala ännu en skuld.

Programledare: Så det var egentligen om omsorg för mormor och morfar?

Tomi: Aa, och mamma då såklart. Jag tror att morfar så som var nära döden att hans arv inte skulle å till det där.

Programledare: Hur har tror du, hela den här resan som du har fått vara med om i din barndom påverkat son och mamma relationen mellan dig och din mamma?

Tomi: Jag tror att ett bra exempel var när den här skulden var borta… Så beklagade sig mamma att den skulden någonsin ens hade funnits istället för att tacka mig för att jag såg till att den försvann. Det var viktigare för henne att skjuta ifrån sig ansvaret än att jag såg till att hon fick ett arv efter sin pappa.

Programledare: Lönnen som Tomi och hans bror planterade utanför deras pojkrum på Bollmorabacken står kvar. Den har växt sig så stark och hög att grannarna på tredje våningen börjat klaga på utsikten. Men lönnen ska ingenstans, har Tomis pappa bestämt sig. Han bor kvar i hyresrätten efter att alla har flyttat. Men han bor inte kvar i förrådet längre. Ett av Kronofogdens viktigaste mål är att minska antalet personer som blir skuldsatta och får svårt med sin ekonomi. Hjälpen är kanske lättare att få än du tror.

Har du själv skulder eller känner någon som har skulder och vill ha mer information. Besök kronofogden.se. Är du barn och vill prata med BRIS anonymt så nås de på nummer 116111. Adresser och vissa uppgifter i det här avsnittet har ändrats för att värna om deltagarnas integritet. Skuldpodden produceras av Storstad på uppdrag av Kronofogden. Missa inte andra avsnitt i samma programserie om hur det är att leva med ekonomiska svårigheter, något som vem som helst kan råka ut för. Tack för att du har lyssnat. Vi hörs.