Livet är nu! När unga vuxna skuldsätter sig.

Marcus: Jag hade ingen aning om att det skulle vara så dyrt att flytta hemifrån. Det var mycket mer än jag tänkte.

Kim: Och om man då tänker att man inte har pengar till en sak nu, utan att man ska betala senare. Och sen när det här senare kommer och man fortfarande inte har pengar, ja hur… Hur ska man göra då?

Sofia: Hela mitt liv är en mardröm just nu. Det enda som faktiskt får mig att kämpa varje dag, det är ju min son. För annars hade jag nog grävt ner mig faktiskt helt ärligt, för att det är många gånger de tankarna har kommit upp att - jag ger upp nu.

Programledare: Ungdomen är en prövningens tid. Den lyckliga tiden, den utforskande tiden. Det kan också vara den svåra tiden. Många saker ska falla på plats. Och i det här avsnittet kommer du få träffa Marcus och Sofia. Två skilda människoöden, fast med en gemensam nämnare. Du lyssnar på Skuldpodden. En podd för dig som vill veta mer om vad det innebär att leva med skulder. Och det här är Kronofogdens podd. Max Landergård heter jag och är programledare.

Det blev inte som Marcus tänkte, han hade storslagna planer på en innerstadslägenhet. För det var i Stockholms innerstad han växte upp, det var här han skulle bo. Bland nattklubbar och folkvimmel, i en stad som aldrig sover hade han vant sig vid neonskyltar, shotsbrickor, taxiturer, dygnet runt öppna kiosker, rökrutor, excentriker och avsmakningsmenyer.

För att komma till Marcus idag måste du köra två timmar från Stockholm. Det är bäst att ta bilen, för landortsbussen går bara två gånger om dagen. Sommartid är det här en välbesökt ort och detta skulle kunna vara en landsbyggdsidyll för många. Men det var inte det liv som Marcus hade tänkt sig.

Marcus: Tjena! Välkommen!

Programledare: Tack! Hej!

Marcus: Jag tänkte att vi kan hoppa upp till köket här.

Programledare: Okej ja, då gör vi det.

Marcus var populär på gymnasiet. Han hade många kompisar, men studierna var kanske lite ”Comme Ci comme Ca”. Istället tog han ett jobb. Lönen började rulla in men pengarna förvann lika snabbt.

Marcus: Det var ju varje fredag, lördag var man ute på krogen eller på någon klubb och även många vardagar liksom. Så fort man kunde. Det hände ju att man sjukade sig från jobbet eller likande för att det blev en vanegrej helt enkelt. Om jag inte gick ut en fredag och satte mig på en bar, då kändes det som att jag slösade hela den fredagen.

Programledare: Marcus hade flyttat hemifrån tiden direkt efter gymnasiet. Då var han 19 år. Men egen lägenhet hade han inte ännu, utan bodde tillsammans med tre vänner.

Marcus: Jo men det var en bra tid, och jag lärde mig mycket om, ja men den lilla starten om du det är att bo själv och hur det är att ha flyttat hemifrån. Småsaker som att man behöver handla, laga mat tillsammans och sådana saker. Det började sätta sig lite grann, så jag fick en lite bättre förståelse för att ha ett eget liv utanför familjen. Definitivt. Men det gjorde mig också väldigt ”överhypad” på att jag skulle bo själv och leva mitt eget liv. Jag skulle vara så självständig som möjligt från familjen vilket jag tror slog över lite i att jag inte riktigt har vågat be om hjälp när jag behövt det i vissa situationer.

Programledare: 36 mil från Marcus gård ligger en samling hyreshus vackert inbäddade i den värmländska grönskan. När Sofia var 22 år träffade hon vad hon tänkte var mannen i hennes liv. Hon blev snabbt gravid och dem flyttade ihop. Sen dröjde det inte länge förens det började gå utför.

Sofia: Hej! Välkommen! Jag tänkte att han inte skulle vara hemma först, men mamma kunde inte ta honom så han fick vara hemma.

Programledare: Ja det går bra.

Vi sitter i Sofias kök. En två rummare på andra våningen. Hennes tre-åriga son vill inte leka på sitt rum utan sitter bredvid med mobilen och samlar på sig kakor från fatet som Sofia har ställt fram.

Sofia växte upp med sin mamma som också hade skulder. Tidigt i livet hade Sofia gjort löftet för sig själv att aldrig hamna i samma situation.

Sofia: Ja men det var ju när jag kom upp i vuxen ålder när jag började sköta mig själv eller vad man ska kalla det, då blev det ju att vad pengar har för värde. Och såg det att jag faktiskt måste jobba för att kunna bo ensam till exempel, eller jag måste jobba för att få det jag vill ha. Eftersom jag visste i vilken situation både mamma och pappa satt i så var jag noga med att ”jag vill inte hamna där.” För att jag ville inte låna pengar av mina kompisar när dem erbjöd sig eller jag ville inte låna av mina föräldrar heller helst, för att jag visste ju inte. Att ta lån och sådant det skulle jag absolut inte göra. Det sa jag hela tiden att nej. Det var det sista jag skulle göra. För att jag vet att när jag fyllde 18 så pratade vi direkt om att ta ett körkortslån. Men absolut inte, jag skulle aldrig göra det. Ska jag ta körkort så ska jag tjäna mina egna pengar, liksom tjäna ihop dem pengarna. Men det slutade ju med att det inte blev så.

Programledare: Hur kan det se ut när ett köp blir en skuld? Och hur ska man tänka för att inte få skulder? Kim Jonsson arbetar vid den förebyggande verksamheten på Kronofogden.

Kim: Det som Marcus och Sofia berättar det känner jag igen från många kontakter av dem unga genom mitt jobb. Det är många gånger dyrare än vad man tänkt sig att flytta hemifrån och det är mycket att sätta sig in i. Allt ifrån hur mans ka betala och prioritera bland räkningarna och till hemförsäkring och andra saker. Samtidigt ska man hänga med kompisar och vara med och planera roliga saker och man ska äta middag på kvällen och… Ja hur ska man ha råd med allting?

Programledare: Vad beror det på att unga skuldsätter sig?

Kim: Det finns många olika orsaker. Ibland handlar det om brist på kunskap och erfarenhet. Det här i kombination med att vi lever i ett konsumtionssamhälle där allt är så lättillgängligt kan ställa till problem. Man kan ju handla vad som helst på nätet dygnet runt och man behöver inte ens betala på en gång. Utan man kan skjuta upp betalningen. Och, om man då tänker att man inte har pengar till en sak nu utan att man ska betala senare, och sedan när det här senare kommer och man har fortfarande inte pengar, ja… Hur ska man göra då? Många unga har ju också en väldigt god digital kunskap, men det är inte alltid den går hand i hand med den ekonomiska kunskapen. Det här kan då ställa till problem för många unga.

Programledare: Marcus ville flytta till något eget. Han fick ett kontrakt på en lägenhet i Stockholms innerstad via ungdoms kön. Nu skulle han bli fri.

Marcus: I början så var det precis vad jag var ute efter. Jag hade i och för sig inte internet typ den första månaden, så den tiden räknar jag väll bort lite. Men sedan efter det, de första månaderna, var ju jättebra. Men på samma sätt som festandet så var det lite utav en illusion. Det var det här nya, det här är min lägenhet, och det mår jag bra av och så vidare. Alla dem där lyxiga sakerna som att kunna gå ut när man vill, komma hem när man vill inte behöva liksom koordinera saker med folk hemma. Att allting var på sitt eget ansvar och om jag lät bli att städa så var det ingen som klagade för att det var bara jag som bodde där och ingen annan. Så hela den, vad ska man säga, smekmånadsperioden, de första månaderna var jätte, jätte bra. Men sedan började det ju slå en lite att ”ja men nu har jag inte städat på en månad, och nu har jag möglig disk över allt”. Då försvinner lite den där illusionen om hur bra det är och man inser att - det var inte så jävla lyxigt om man säger så.

Programledare: Och förutom allt man har med disk och flyttkartongen, introducerades Marcus också av ett nytt kosmos av utgifter.

Marcus: Ja det var mycket som blev nytt där när man flyttade ut. Dels så, sakerna man tänkte på att dem kostade pengar som el, hyra såklart, bredband och sådant. Det visste jag ju att det skulle kosta mig pengar, och jag visste ju ungefär hur mycket det skulle kosta men jag räknade aldrig ihop det innan jag flyttade det. Så dem utgifterna som ändå var någorlunda planerande blev ändå en hel del större än vad jag tänkte. Och sedan kom ju bara kostnaderna, jamen mat, el, hushållspapper, duschtvål, schampo allt sådant kom in. Det är ju sådan saker som de kostar ju nästan ingenting, när man köpen en tub tandkräm liksom. Vad kostar det, 10–15 kronor något sådant. Men när man liksom hela tiden behöver fylla på allt och det är många småsaker, då vart det ju helt plötsligt en del pengar. Just eftersom det kostade så pass lite i stunden när man köper det, så tänker man inte ens på att det bygger upp med tiden. Det slänger man ju bara ur sig. Det är som att lämna växel till någon som sitter utanför Ica, man gör det utan att tänka. Bara det att när man gör det utan att tänka och festar en del och allting då blir det väldigt mycket pengar som förvinner. Då helt plötsligt står man där så har man inte råd med tvål. Så undrar man hur fan ska jag lösa det här, äh jag skriver till en polare och lånar en hundring. Men om det är mycket mer än vad man behöver för tvål så känns det onödigt att låna tjugo kronor av en polare. Då kan jag lika väl låna en hundring så kan jag köpa någonting gott också. Så spårar det lite därifrån. Men alla småutgifter, som är små, blir ju väldigt stora tillsammans. Och det var väll framförallt det jag inte hade räknat med när jag flyttade ut. Jag tänkte ju när jag skulle flytta in i lägenheten att det som behövs på återkommande kostnader är typ hyran och sedan drygt tusen kronor till för el, mat… men det är ju väldigt lågt räknat om man säger så. Det är svårt att hålla sig på den budgeten. Och redan om man kollar på typ el och bredband så är jag ju uppe i den där tusenlappen extra. Utöver hyran. Sedan slår man på mat på det, 2–3 tusen. Ja, det var väll 7–8 gånger mer pengar än vad jag hade tänk att det skulle vara.

Programledare: Tillbaka till Kom Jonsson som arbetar vid den förebyggande avdelningen hos Kronofogden.

Vuxenlivets friheter kan ju i värsta fall leda till ett väldigt begränsat liv. Vilka kan konsekvenserna bli om man inte betalar sina skulder?

Kim: Du riskerar att få en betalningsanmärkning hos kreditupplysningsföretagen. Att ha en betalningsanmärkning kan innebära att man inte får en lägenhet, man kanske inte kan teckna ett mobilabonnemang eller rent utan kanske man går miste om sitt drömjobb. Det finns ju också många kopplingar mellan att ha skulder som man inte kan betala och att ha en sämre hälsa. Många människor som har skulder kan känna en skam och en slags skuld över den situation de har hamnat i. Ska man inte kunna det här med att sköta privatekonomi och man vill kanske inte att någon ska få reda på att man har ekonomiska problem. Vad jag vill säga då är, att det är många som har de här ekonomiska problemen som man definitivt inte är ensam i sin situation. Och jag vill också säga det att, det finns hjälp att få. De finns möjligheter att komma ut ur en skuldsituation.

Programledare: Tillbaka till Värmland och Sofia. Innan Sofias skuldkarusell drog igång hade hon koll. Hon satte in räkningar i pärmar, räknade ihop pengarna som hon hade kvar, visste att allt skulle räcka till. Men så hände något. När hon fick sin första egna bostad som 21-åring jobbade hon som personlig assistent och som barnlös var hon fri att jobba hur mycket som helst. Bostaden var inte så dyr så hon kunde lägga pengar på det hon älskar mest. Bjuda sina vänner på middag. Sedan kom mannen i hennes liv.

Sofia: Han satt hon Kronofogden redan då. Sen egentligen började det gå utför ganska direkt där, för då blev det att man var nykär och kanske jobbade lite mindre för det var lätt att sjukanmäla sig. Så hade ag ju ytterligare en inkomst att bolla med så. Sen så blev jag gravid ganska snabbt. Så då blev ag ju mammaledig. Då blev det att pengarna försvann ganska fort. Pengarna försvann men lånen ökade.

Programledare: Sofia började låna pengar för möbler till den nya lägenheten. För sitt körkort, barnvagn… Skulderna växte och på flera olika håll. Då tog Sofia lån för att kunna betala av de andra skulderna.

Sofia: Det var väll där det började egentligen. Och sedan så eftersom han satt där han satt så var det jag som fick ta det. Vi prata många gånger om att ska vi verkligen det… Eftersom jag ville inte. Men vi måste, typ. Så då blev det så. Det var väll där det började och sedan så gick det bara utför. För sedan kände jag att har jag tagit ett lån kan ag ju ta ett körkortslån till exempel. Så att jag äntligen får mitt körkort. Och sen så ja... Ett lån till det gör ingenting. Och idag sitter jag här med väldigt mycket smålån.

Han lovade hela tiden att – ”Jag hjälper dig, jag hjälper dig”. Men när det tog slut så blev det inte så.

Programledare: Skulderna lades på hög. Sofia överlät ansvaret att betala räkningarna på sin kille.

Sofia: Jag mådde inte alls bra den perioden. Över huvud taget. Det var väll mycket också det som gjorde att det blev som det blev… För att jag mådde inte bra då. Pengar kanske man mår bra av, man behöver mycket pengar för att mp bra. Men jag mådde väll inte så bra i relationen över lag heller, liksom… Så då hade vi pengar så kanske det blev lite bättre för att både han och jag tyckte om att köpa prylar. Vi tyckte om att åka ut och göra grejer och sådär. De gånger vi var ute och gjorde någonting, då var det bra. Så det var väll mycket det, antar jag.

Programledare: Tillbaka till Marcus som precis hade insett att schampo, tandkräm, kaviar och bakplåtspapper faktiskt blir ganska dyrt när man slår ihop det. Det var nu Marcus slutade ta lån från sina kompisar. Han vände sig istället till låneinstitut och handlade på kredit.

Marcus: Men eftersom det var pengar jag hade i framtiden så spelade inte det någon roll och jag intalade mig själv att jag inte hade något val. Det där rampade upp väldigt hårt. Jag bodde i lägenheten i ungefär ett år. Mot slutet av det året hade jag dragit på min ungefär 100 000 kronor i skuld. Bara på liksom levnadskostnader, att hålla mig flytande. Det inkluderar ju självklart också en hel del festande och liksom utekvällar och sådant. Ännu mer nästan när jag bodde själv så var det känslan ”Nu ska mina polare dra ut, skitbra, då kan jag också dra ut. Och jag kan dra med mig mina polare hem sedan för jag har min lägenhet…” Det var liksom en statusgrej och inte gentemot mina kompisar, utan gentemot mig själv. Att jag kände att jag hade uppnått en ny status i mitt liv liksom.

Programledare: Har du mycket FOMO? ”Fear of missing out”. Du återkommer ofta till det. ”Polarna skulle ut och jag ville vara med. De gick och käkade lunch på gymnasiet, du ville hänga med. Du bodde själv, dina polare sa att de skulle ut och du ville hägna med.”

Marcus: Japp, jo men det summerar nog ganska bra min inställning om man säger så. Som jag nämnde tidigare så är jag väldigt social av mig och en extrem stor sak som ger värde till mitt liv är just min relation till mina kompisar och ja men människorna runt omkring mig. Att ha en god relation. Det är samma sak på jobbet, det som motiverar mig till att jobba hårt och göra ett bra jobb det är att livet ska vara enklare för mina kollegor. Att dem runt omkring mig ska må bra. Det låter som att jag försöker lyfta upp mig själv och säga ”mitt mål i livet är att alla ska må bra”, men samtidigt så är det lite det. Jag mår bra när de runt omkring mig mår bra. Det inkluderar allt från mina vänner till personer jag träffade på krogen för två minuter sedan. Vilket i många fall är en väldigt, väldigt bra egenskap. Men det leder ju till just FOMO, att då vill jag alltid vara där och alltid se till att ja men det är kul… och liksom… ja. Det är så pass viktigt för mig att ha en relation till alla jag träffar så att om jag inte får bygga den relationen, då blir jag ledsen nästan. Då sitter jag ensam och tänker ”Shit, jag hade egentligen kunnat vara där med mina polare just nu.”

Programledare: Efter en tid blev det för mycket. Nu hade smutsdisken firat sin andra födelsedag i Marcus tvättställ och flyttlådorna stod fortfarande staplade mot vardagsrumsväggen. Han tog kontakt med sina föräldrar och berättade som det var. Idag bor Marcus på sin mammas gård. Några mil och ett universum från livet han levt innan.

Marcus: Ja precis. Vi har kycklingar här utanför eller hönor här utanför så vi får ju ägg från dem och ibland får vi även kött från dem. Sedan så har vi två, jag tror två grejer såhär just nu. Men vi har precis slaktat en galt som vi hade. Så att nu är frysen full med gris. Och så har vi lamm, eller en hel del får som precis har fått en hel del lamm. Två eller tre kossor. Så att ja vi har lite allt möjligt. Kossorna får vi visserligen mestadels mjölk från det är inte något kött.

Programledare: Precis innan du berättade för dina föräldrar att du hade så mycket skulder, alltså vad var det för tankar som gick runt i huvudet på dig då?

Marcus: Vid det laget så var det totalt kaos… Både i huvudet och runt omkring mig. Så det var ju mycket. Jag gick bara runt och tänkte ”hur ska jag lösa det här, hur ska jag få ihop pengarna för att lösa det här? Hur ska jag hålla mig flytande helt enkelt.” Och vid det laget så började man ju, då vart man ju desperat och började tänka på alla möjliga olika ”get rich” och allt sådan från liksom att jag ska gå in och spela och vinna skit mycket pengar till att ja jag vet inte… Men det fann liksom inte riktigt någon gräns i huvudet på vad jag började tänka. ”Det är kan jag göra, det här kan jag göra…” Helt omoraliska grejer kändes helt plötsligt ganska rimliga. Även om jag i slutändan inte riktigt agerade på något sådant så liksom saker som jag aldrig hade kunnat tänka mig förut började kännas som ”ja men om det är det jag måste göra för att överleva, för att få ihop pengarna, då är det vad jag får göra”.

Programledare: Vilket synsätt önskar du att du hade haft på pengar?

Marcus: Ja alltså det är svårt att säga. Men jag känner väll att jag någonstans lite tidigare insett att en middag från grillen inte är värd 300 spänn. Om jag hade bara en gång eller två gånger faktiskt bara satt mig ner och räknat på varenda krona jag hade gjort av med senaste säg 3 månaderna och varenda krona jag skulle få in de närmsta tre månaderna. Då hade jag sett dem här summorna så mycket tidigare, och jag tror att det hade tvingat mig att ta lite mer allvarligt på det. Men vad jag gjorde var att låta bli att räkna. Medvetet. För att jag visste att jag skulle få den där chocken. Så ja… Att bara tidigare hålla en liten, liten bit av koll på pengarna och faktiskt sätta sig ner och räkna en gång i månaden. Det är vad jag önskar att jag hade gjort.

Programledare: Sofia hade mött vad hon hoppade på var mannen i hennes liv. Men det blev inte som hon hade tänkt sig. Hon blev lämnad kvar med ansvaret över deras gemensamma barn. Det dröjde sedan inte längre förens Sofias skulder som hon tagit för att finansiera den lilla familjens nya liv hamnade hon Kronofogden.

Sofia: Jag har ju kämpat alltså in i det längsta att inte hamna där. Jag har försökt att prata med både min mamma och pappa att snälla hjälp mig här nu för att jag inte ska hamna där. För det vill jag verkligen inte. Det har verkligen varit ”big no no” liksom. Men så var det för några månader sedan då jag fick mitt första Kronofogdebrev och jag trodde aldrig att det skulle ske för jag har kämpat. Hur än ekonomiskt dåligt jag har haft så har jag alltid gått runt. Men det var väll det att jag egentligen hade missat en räkning som hade hamnat hos Kronofogden. Då började jag ringa runt direkt och gjorde avbetalningsplaner och jag kände att ”Nej men jag fixar det här”. Började ringa och gjorde avbetalningsplaner med inkasso. Sedan nästa månad så kom det ytterligare ett nytt hos inkasso och då fick jag ringa dit. Till slut så bara ”nej det är för mycket”. Det går inte.

Programledare: Sofia tog kontakt med en budget- och skuldrådgivare i sin hemkommun. Tillsammans satte de ihop en avbetalningsplan och Sofia fick chansen att få bättre koll på sin ekonomi.

Sofia: Kronofogden kan vara vad som helst för någon annan men för mig så var det den största mardrömmen som någonsin kunde komma. Men som sagt, när jag fick det första brevet så ringde jag på en gång. Och det skulle jag nog råda varenda en att göra. Att sker det, så ta tag i det på en gång. För att det går att ta sig ur det. Det gör det. Men det är kämpigt.

Programledare: Hur mycket skulder har du idag?

Sofia: De är på ungefär 300 000, inte riktigt så mycket men någonstans där emellan. Ja… Det är mycket.

Programledare: Hur lever du idag?

Sofia: Jag lever ju väldigt begränsat, det gör jag ju… Med mycket ångest, väldigt mycket ångest. Ja… Jag kämpar varje dag. Ja… Jag vet inte… Ångest och kämpa.

Programledare: Ångest hur då menar du?

Sofia: Nej men ångest varje dag och vakna av att ”har jag mat den här dagen?”, ”har jag mat idag så att jag kan laga åt min son?”.

Programledare: Det är långhelg. Flera dagar ledigt på raken. Solen skiner ute. Det skapar en ångest hos Sofia eftersom hon vet att hon inte kommer ha råd att göra saker för sin son, som många andra småbarnsfamiljer gör på helgerna.

Sofia: Jag vet att min son vill ha någonting som jag inte kan ge honom och det räcker… Det behöver inte vara så att han ber mig utan jag vet att när jag öppna hans garderob så vet jag att den här tröjan är för liten och jag måste köpa en ny. Men jag har inte råd att köpa en ny.

Programledare: Planen framåt är att söka alla jobb som går och att på sikt ta lastbilskörkort. Och i väntan på det söka jobb som budbildförare.

Vad önskar du såhär i efterhand att du hade gjort annorlunda?

Sofia: Inte tagit lån. Nej men jag hade ju önskat att jag dels stod på mig lite mer. Att jag inte vill ta lån. Ska vi ha någonting så ska vi spara ihop till det. Punkt. Det hade jag… Jag önskar att jag stod på mig det. Oavsett hur mycket han säger att han ska hjälpa till att betala så önskar jag att jag stod på mig. För det var väll egentligen det som började allting. Jag önskar att jag hade sparat istället för att få sakerna snabbt och ta ett lån.

Programledare: Vad skulle du vilja säga till andra som befinner sig i en motsvarande situation?

Sofia: Tänk efter. Både en och två gånger innan du tänker tanken på att ta ett lån.

Programledare: Kim Jonsson igen.

Kim: Att både Marcus och Sofia till slut ber om hjälp, det glädjer mig. För att för många människor är det svårt att be om hjälp. Hatten av, verkligen till dem. Sofia berättar att hon ringde runt till de hon hade skulder till och det är helt rätt agerande. Om ekonomin inte går ihop och det kommer ett brev från Inkasso eller Kronofogden, då kanske det är som så att man inte tar kontakt. Men det är jätteviktigt att man öppnar breven och att man tar kontakt. Så helt rätt agerande från Sofia, det hon beskriver här i inslaget.

Programledare: Du har hört Skuldpodden, en podd från Kronofogden. Du vet att det finns fler avsnitt i den här serien. Om hur det är att vara barn och växa upp med skuldsatta föräldrar eller hur det är att vara småbarnsförälder och leva med skulder. Är du ung eller känner någon som är ung och har skulder? Gå in på Kronofogden.se där det finns mer information för dig som har skulder eller som är anhörig. Skuldpodden produceras av storstad medieproduktion. Tack för att du har lyssnat.