Näringsförbud är främst till för att personer som har orsakat stora skador i näringsverksamhet ska förhindras att fortsätta göra detta. Syftet med näringsförbud är också att främja en sund konkurrens och på så sätt underlätta för seriösa näringsidkare.
Det finns två situationer där en person är förbjuden att driva näringsverksamhet:
En näringsidkare och företrädare för de juridiska personer som räknas upp i 4§ lagen (1986:436) om näringsförbud kan efter särskild prövning i domstol få näringsförbud. Det krävs bl.a. att personen grovt har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten för att domstolen ska kunna besluta om näringsförbud.
I flertalet fall är det åklagaren som för talan om näringsförbud, eftersom brottslighet i regel utgör grund för näringsförbudet. Det kan också vara fråga om situationer då näringsidkaren t.ex. kan ha låtit bli att betala skatter, gått i konkurs eller överträtt konkurrensregler. Domstolen kan besluta att ett näringsförbud ska gälla under lägst tre och högst tio år. Oftast börjar förbudet gälla samma dag som domen meddelas.
Den som får näringsförbud måste omedelbart sluta med all näringsverksamhet. Vidare ska förbjudna uppdrag avvecklas och ny verksamhet får inte startas. Detta gäller också om det är fråga om tillfälligt förbud. Andra saker som den med näringsförbud inte får göra framgår av det informationsblad som Kronofogden alltid skickar till den som har fått förbud.
Kronofogden kontrollerar att meddelade näringsförbud efterlevs. Det är Kronofogdens skyldighet att anmäla till åklagaren om det finns skäl att misstänka att ett näringsförbud överträds.
Externa länkar